MC-tankar – vinterandning över vägarna

Minus tio. En tystnad så klar att den nästan skälver i luften. Frosten har lagt sina tunna fingrar runt trädens nakna grenar, och snön… ja, den försöker, men har ännu inte riktigt funnit sin plats. Landskapet ligger halvklätt, som om vintern tvekar i dörren men ändå redan styr över allt.

Och jag står vid fönstret och känner avståndet.
Avståndet till bara vägar.
Till värmen som nuddar nacken när solen ligger lågt över ett sommarpass.
Till suset som drar förbi öronen när allt, för en stund, är enkelt.

Hojen vilar.
Den andas långsamt i sin vinterdvala, och ibland tycker jag mig höra ett eko – ett minne – av motorns sista knäpp från i höstas. Den där lilla tonen som kommer just när maskinen tystnar, som om den säger “vi ses snart igen.”

Och i denna frusna tid är det minnena som värmer.
Kurvan som bar mig som i ett löfte.
Stigen ner till sjön där kaffet smakade mer än kaffe.
Korven som grillades i glöden av en dag som vägrade dö riktigt än.
Skrattet som steg mellan tältdukarna när mörkret lade sig mjukt över marken.

Så här års får man följa de där minnena som ljusstreck i snön.
Man låter dem spinna sitt eget vägnät genom hjärta och tanke, tills man nästan känner hur styret vibrerar i händer som för stunden är tomma.

Och ibland, när vinden lägger sig alldeles stilla, talar jag med min sovande hoj:

“Vägarna väntar på oss.
Frosten kan inte hålla dem för alltid.
En dag öppnar världen sig igen,
och vi ska följa dess linjer
precis så som vi alltid gjort.”

För även om vintern härskar nu,
är våren redan på väg någonstans långt där borta –
som en mjuk motor som varvar igång långt före den hörs.

Stefan Lundin