Möt Sveriges snabbaste tjejer

När hjälmen åker på och motorcykeln rullar ut på banan inför en tävling vet Jessica precis vad hon ska göra. För Saga pulserar nervositeten ända fram tills startlamporna släcks och i samma ögonblick som racet drar igång, finns bara fokuset och målmedvetenheten kvar. Känslan av att stå på startgridden är svår att slå och ännu svårare att förklara för någon som inte varit där själv. Men låt oss börja från början.

Från skolparkeringar och Formel 1 – till Sveriges elit

Jessica Feder föddes i Portugal och har växt upp utomlands, främst i Portugal och Brasilien, men med en svensk mamma. Motorsportintresset väcktes tidigt via Formel 1-tittande med pappa, trots att han inte alls gillade tvåhjulingar (tyvärr finns Jessicas pappa inte med oss längre, men jag är övertygad om att han, genom Jessicas passion, hade fått upp ögonen för motorcykelvärlden). Kanske var det den där kvinnliga kusinen som hade en Ducati Monster, som hade inspirerat Jessica på ett omedvetet plan. Efter flytten till Göteborg i tonåren, började Jessica vid 18-års ålder övningsköra motorcykel med sin styvpappa. A-körkortet dröjde 7 år, men sedan dess har passionen för motorcyklar vuxit snabbt. Klubbtävlingar blev inkörsporten, deltagande i endurancelopp följde och efter viss övertalning ställde hon upp i sin första SM-tävling 2023. Året därpå uppklassades Jessica till elit och har aldrig varit mer motiverad.

#4 Jessica Feder
Ålder: 35
Bor: Norrköping
Första hoj: Ducati Monster
Tävlat sen: 2021
Tävlar i: SM Elit 600
Tävlar på: Yamaha R6
Motto: Do more, think less

Saga Johansson från Jönköping har däremot ett väldigt konkret minne av ’love at first sight’ vad gäller motorcyklar, när hon som tonåring sett en kille på skolans parkering rulla iväg på hoj. ”Jag bara visste, det där ska jag också göra”, berättar hon.

Med ett lätt mc-körkort gick Saga länge ovetandes om möjligheterna att köra på bana, men efter en knix-kurs i present och två bandagar senare bestämde Saga och hennes pappa sig för att ta licens och börja tävla.

Mamman fick bearbetas lite mer, men det gick vägen och 2021 gjorde Saga sin tävlingsdebut i både SM och Endurance.

Elitklassen nåddes tidigt säsongen 2023.

Sagas motto: Man överskattar vad man kan åstadkomma på kort tid men underskattar vart man kan nå på lång sikt. Dröm stort och ta ett steg i taget, kämpa över

#97 Saga Johansson
Ålder: 28
Bor: Norrköping
Första hoj: Yamaha YZF-R125
Tävlat sen: 2021
Tävlar i: SM Elit 600 och Endurance
Tävlar på: Yamaha R6

Till synes är Jessica och Saga två förare med två olika bakgrunder, men bägge delar den gemensamma övertygelsen om att roadracing är mer än bara en sport.

Att tävla som kvinna i en mansdominerad värld

”Jag har aldrig känt mig utestängd i roadracing vare sig i Sverige eller utomlands”, säger Jessica och fortsätter: Det finns olika snabba förare och i den här sporten hjälper alla varandra, oavsett kön och nivå. Saga instämmer, även om hon ibland märker att omgivningen har andra förväntningar:

”Man får mycket cred, men ibland med ett ’.. för att vara tjej’ efteråt. Jag har också hört rykten om att jag ’släpptes förbi och tilläts att vinna’ istället för att få erkännandet att jag kört snyggt, så det verkar till viss del leva kvar att vissa manliga konkurrenter inte gillar att bli omkörda av en tjej”.

Samtidigt upplever båda att stödet och sammanhållningen i depån är stark. ”Folk kommer springande för att hjälpa till, jag har haft ett helt entourage felsökandes min hoj utan att ens behöva be om hjälp”, skrattar Jessica. Båda tjejerna är eniga om att det inkluderande communityt är en av de finaste bitarna med sporten. Man vill vinna, samtidigt som man vill andra väl.

Ekonomin, sponsorerna och den brutala verkligheten

Att tävla i roadracing, särskilt på elitnivå, är långt ifrån gratis. En amatörsatsning i open-klassen kan hamna uppemot 50.000 kronor per säsong. Både Jessica och Saga håller med om att det är lättare att spara pengar, än att tjäna.

”Det går att vara konkurrenskraftig utan att ha det senaste, men till en viss nivå. Ska man vidare krävs det hjälp utav kontakter och sponsorer, vilket jag nu lyckats bygga upp under mina aktiva år inom roadracing”, förklarar Jessica.

Saga har börjat skapa content genom att filma, fota och dela sin resa samt marknadsföra sina sponsorers produkter. Sagas mening är att hon i gengäld behöver ge sina sponsorer något av värde, vilket nu har blivit ett roligt sidospår. Det handlar om att slippa den mentala belastningen av ’vad händer om jag går omkull den här helgen?’, för när det smäller (vilket inte är frågan ’om’, utan ’när’) blir kostnaden smärtsamt konkret.

”Jag har inte alltid vågat pusha gränserna för att jag vet att jag inte har råd att krascha, vilket har speglats i min utveckling som kanske tagit lite längre tid”, säger Jessica.

Och olyckor i form av otur kan ske, utan att man nödvändigtvis behöver krascha. Under årets första tävling i endurance drabbades Sagas R6a av motorhaveri. En ekonomisk mardröm, men samtidigt en situation där roadracing-communityt visar sin styrka. Jessica förklarar, med total avsaknad av förvåning: ”Jag visste redan när det (haveriet) hände, att folk skulle sluta upp för att hjälpa Saga”.

Sagas farhåga efter haveriet var att inte kunna tävla på resten av säsongen 2025, men med det fantastiska stöd både ekonomiskt och på annat vis hon fått, ser det ljust ut att vara tillbaka redan i år. Allt tack vare roadracing-familjen.

Livet i depån kräver förberedelse

Tävlingshelgerna är intensiva. Mekning ska helst vara färdigt innan avresan till tävlingsbanan. På plats ska motorcykeln testas, visualiseras och uppställning organiseras in i minsta detalj. ”Jag skriver listor på allt – från hur jag packar, till hur jag ska tänka inför varje pass för att inte missa något. Jag har inte behövt bryta ett enda race på grund av tekniska fel”, säger Saga.

Saga tog ett steg i taget, höll fast vid tävlingsdrömmen och körde upp sig hela vägen till roadracing-eliten.

Jessica är noga med att minimera stressmoment: ”Det är inte bara hojen som ska vara i toppform, det är jag också. Själv kan jag vara dålig på det här med maten, så jag är mycket lättad över att ha matlådespons i år. Man måste äta bra och vila mycket för att orka, tävlingshelgerna är krävande”.

Och när det är dags för race, kommer påminnelsen om att nedlagd energi och spenderade pengar är värt det. ”Innan jag rullar ut vill jag nästan spy av nervositet, men så fort jag är på hojen försvinner allt det där. Det är en häftig känsla som svår att sätta ord på”, förklarar Jessica.

Saga beskriver: ”All nervositet bara försvinner i det ögonblick startlamporna tänds. Samtidigt som jag är väldigt envis ute på banan, blir jag också väldigt glad när det går bra för andra. Jag kanske inte är den optimala vinnarskallen, utan har mer behov av att utvecklas än att vinna”.

Internationella drömmar – men svenska realiteter

Att tävla internationellt är en ekonomisk utopi. När FIM Women’s World Cup annonserades blev både Jessica och Saga intresserade, men med bara startavgiften på 300.000 kronor gör deltagandet omöjligt. Båda har tränat på banor södra Europa och bekräftar att nivån i mästerskap utomlands är mycket högre än i Sverige. Eventuellt kan de tänka sig delta i IDM, utländska trackday-tävlingar eller klubbmästerskap, men med det jordnära målet att utveckla sina körkunskaper i utlandet och hålla det seriösa tävlandet hemma i Sverige.

Råd från Sveriges snabbaste tjejer till dig som vill börja

För att få mest tävlingskörning för pengarna enas båda tjejerna om att det är klubbmästerskap (t.ex. SMC Sport) och/eller endurance som gäller, även om det sistnämnda sliter mest på delar. Men återigen – den tävlingsform du trivs bäst med avgör vad som är mest prisvärt för dig. Vad gäller motorcyklar i 600-klassen är de också eniga om att Yamaha R6 är den mest konkurrenskraftiga motorcykeln, samtidigt som den är oerhört lättkörd. Att börja med en bandag, är den främsta rekommendationen:

”Ingen är inte för långsam för att köra bana”, säger Saga och fortsätter: ”Jag har sett pensionärer på Harleys. Det är bara att komma som du är, med den hoj du har. Bandagar är ett fantastiskt sätt att börja och jag hade själv på mig ett Goretex-ställ i början”.

Jessica fyller i: ”Man kan ta det precis så långt som man vill, det viktiga är att man testar och hittar det man själv gillar. Sprinten ger mig personligen mer än endurancen, till skillnad från Saga som kan vara ute i timtal. När jag sitter här och nu, är min fundering: vad skulle jag annars göra om inte roadracing?”.

Mellan raderna utläser jag på både Saga och Jessica att utan roadracing infinner sig en tomhet, inte bara för motorcykelkörandet i sig, utan för värmen hos sportens medmänniskor.

För tjejer och killar som funderar på att ta steget in i motorsportens värld är budskapet tydligt: Du behöver bara börja någonstans och du kommer få all hjälp längs vägen för att nå dit du vill, bara du är öppen för att ta emot. Med ett steg framför det andra står du också snart där, kanske bredvid just Saga och Jessica, med visiret nedfällt och blicken fast i startlamporna.

Jessica tackar 2025 års sponsorer: Alvetool, Jaypeas, Printster Design, Onebike och Photosbymagnus

Saga tackar 2025 års sponsorer: Grandurismo, Hammarö Stenforum, Onebike, WRP Racing Products, Motoevent Spain och Dunlop