Resan Till Krystall – eller dags att höja temperaturen på MC-touringsäsongen

Krystall-Rally, Norge. En MC- träff i norska fjällvärlden som hade sin första samling i början av 1970-talet och som i år genomfördes för 53:e gången. Endast oljekrisen på 1970-talet och covidpandemin har satt stopp för ett årligt genomförande. En av årets deltagare Leif Arnesen var också en av initiativtagarna som startade det hela och sedan deltagit hela vägen fram till idag. Starkt eller ska vi säga coolt!

Årets träff arrangerades av Jens Krog som nu bär Krystallfacklan vidare. Träffen hålls på ett fjällhotell någonstans i den norska fjällvärlden mellan Oslo och Trondheim och lockar varje år mellan 75 – 200 deltagare från hela Europa. I år var det cirka 85 deltagare från 10 nationer på plats på Savalen fjällhotell, ett antal höjdmeter ovanför Tynset i Innlandet fylke. Från Sverige var vi 21 deltagare som körde allt från MC med sidvagn till sexcylindrig Kawasaki med endurodubb.

Resan till Krystall

Det är en veckotur som arrangeras av mctouring.se där målet är själva vinterresan men där ett delmål är att vi besöker Krystall-Rally träffen under två dagar. Inför årets resa såg det dystert ut då vintern med snö och kyla dröjde en bra bit in i januari, men när det blev dags så slog den i stället till med råge både vad gäller snö och kyla! Årets resa slog inte köldrekordet för mina resor till Krystall (minus 43 grader i Fagernes 2011) men blev den kallaste sett över resans alla dagar.

Endast en av dagarna bjöd på ”blidväder” med en temperatur över minus 20, som kallast hade vi minus 35 i Röros.
Varför utsätter vi oss då för detta? Ja kanske för att vi söker nya äventyr och utmaningar men faktum är att har jag väl provat så är det också svårt att sluta. Det handlar definitivt inte om vem som kan frysa mest, men kanske att utmana just kylan och i stället sitta där på hojen och köra på ett gnistrande vinterföre med härliga vyer och bara njuta. Jag brukar också förklara det med – kan man köra snöskoter så kan man köra hoj!

Men hur är det möjligt

Självklart krävs det ett annat upplägg och tänk för MC-touring vintertid men med rätt utrustning, både för hoj och förare, så är det inget stort problem utan en härlig och skön utmaning. Vad gäller hojen så gäller det att köra dubbat och beroende på underlag så kan det krävas olika alternativ. En del kör med cross/endurodubb 4 – 6 mm som ger otroligt fäste på hård snö och is men fungerar riktigt dåligt, eller kanske inte alls, på ren torr asfalt. Kan jag undvika att köra rena asfaltsvägar så funkar detta kanon. Vi som inte tar rakaste vägen till träffen utan är ute en hel vecka på resa måste räkna med alla typer av underlag, från ren asfalt till isigt, moddigt och spårigt.

För att klara detta på ett tryggt och säkert sätt kör vi med bildubbade däck kompletterat med skidor på hojen. Det gör att, oavsett underlag, så har vi ett upplägg som alltid fungerar och vi kan hålla normal hastighet för de vägar vi kör. Jag brukar kalla det för den gyllene kompromissen för vintertouring på två hjul.

Utan skidor, och endast med bildubb, blir utmaningen för stor att klara spåriga och moddiga vägar. Bildubben (1,2 – 2 mm) räcker inte till för att ge fullt grepp på alla underlag som till exempel nysnö, moddigt och grova spår i vägen. Det blir då svårt att hålla normal fart.

Ett annat alternativ som också fungerar på alla underlag är MC med sidvagn och bildubbade däck. Med det hojalternativet är det mer fästet som står i fokus på samma sätt som för en bil då jag slippar tänka på balansen.

För mitt personliga välbefinnande får jag tänka snöskoter och friluftsliv vintertid. Det är lager på lager som gäller och gärna då ull, dun och fleece (framför allt fukttransporterande lager). På detta använder jag lösa cross/enduroskydd som sedan toppas med en skoteroverall som även kan hantera väta och andas. På huvudet en fleecebuff/balaklava som ytterst sedan skyddas med en MC godkänd skoterhjälm med el-visir eller el-goggles. Utan elvärme i siktfältet riskerar jag att få svårt att se ordentligt när det är riktigt kallt (helt stängt visir) eller vid rått och fuktigt väder och till exempel underkylt regn.

På fötterna skoterboots/isfiskeboots, gärna en eller ett par storlekar större så att jag får plats med en extra fluffig socka och kan röra tårna. Det är som sagt luftiga lager som isolerar bäst. Om jag till detta lägger värmehandtag med handtagspåsar, el-uppvärmda sockor (12 volt, det gäller att värma hela fotsulan, lösa batteripack på 5 volt har svårt att klara detta) och en fluffig buffig halsduk runt halsen ja då funkar det att köra även i 30 minusgrader. Känslan att sitta där på hojen i 30 minus, varm och go, ja den känslan är svår att beskriva den måste nog upplevas för att förstå.

Hur gick då årets resa

Vi samlades i Gagnef den 3 februari 2026 för gemensam middag och information. Det blev även en del justeringar av både hoj och förare då prognosen lovade ordentlig kyla på vår resa. Morgonen efter så blev det först frukost och vi kunde konstatera att temperaturen låg runt 20 minusgrader. Hojarna hoppade i gång och vi kunde påbörja vår resa som tog oss till Särna via Mora, Venjan, Lima, Sälen och Sörsjön. Vi väljer helst vägar vid sidan av för att slippa eventuellt salt och onödig trafik. Det är också de små vägarna med riktigt fint vinterunderlag som är de härligaste att köra. Tyvärr behöver vi nu för tiden komma upp norr om Dalälven för sådana vägar.

Efter en natt i Särna vaknade vi till 26 friska minusgrader och den första riktiga utmaningen på resan, att få start på alla hojar. Vi använder starthjälp i form av powerboosters för att hjälpa de små MC-batterierna att ge det där lilla extra. Det är först under minus 20 grader som utmaningen börjar, vid högre temperatur är det sällan något problem. Efter lite krånglande så hoppade hojarna i gång och vi kunde starta dagens tur via Idre, Sörvattnet, Tännäs, Ljusnedal och Funäsdalen till Röros, där vi hade vår tredje övernattning.

Dagen bjöd också på ett uppskattat lunchstopp på Prästgårdens Bykrog och Kafé i Ljusnedal, där det bjöds på fläsklägg och rotmos, mumma för vintertourers.

Morgonen därpå, i Röros, bjöd mer utmaning i form av ytterligare ett antal minusgrader. Röros flygplats noterade minus 39 grader den morgonen! När det blev dags att starta hade solen gått upp och temperaturen låg runt minus 30. Den här morgonen fick vi även ta till campingköken för att ge motorerna lite extra värme innan startförsök. Det tog nog drygt en och en halv timme innan alla hojar var i gång och vi kunde tanka upp för dagens fortsatta färd. Skönt för oss så hade vi en ganska kort tur fram till Savalen via Os, Tolga och Tynset. Vår vana trogen tog vi inte stora vägen utan körde parallellt på det mindre fylkesvägnätet (länsvägar) men det innebar ändå inte mer än nio mil innan vi nådde dagens mål Savalen. På plats kunde vi checka in och träffa övriga deltagare och ta del av en riktigt härlig middagsbuffé och kanske också en varm bastu.

Nästa dag var en mellandag på träffen och den som ville gavs möjlighet att köra härliga slingriga vintervägar runt Savalensjöen, vilket några av oss också gjorde. Även denna, icke planerade kördag, steg temperaturen upp över 20 grader minus. Dagen avslutades med ännu en fantastisk buffé med många lokala råvaror och diplomutdelning till alla deltagare som nått ända fram till träffen.

Nästa dag så var det dags att ta ut riktning hemåt. Efter en god bufféfrukost kunde vi konstatera att temperaturen åter sjunkit till 24 grader minus. Det innebar problem för ett par hojar men ganska snabbt var alla igång förutom en hoj, som behövde komma in i värmen. Vi gav den och föraren lite extra värmande tid hos vaktmästaren på hotellet (han hade ett garage för pistmaskinen) och möjlighet att ansluta gruppen igen vid lunchrasten i Åkreströmmen (det gick att ta en rakare väg).

Resan denna dag tog oss från Savalen via Brydalen, Åkreströmmen, Femundsundet och Elvdal på fantastiskt härliga vintervägar till Trysil. Vi körde sedan ytterligare ett par mil vidare upp på skogen mellan Östby och Ljördalen, där vi hade hyrt ett hus mitt i skogen 700 meter över havet. Här samlades vi runt en egen tillagad pytt i panna innan det blev dags för ytterligare en god natts sömn.

Sista dagen på resan vaknade vi till ”blidväder” med endast 15 minusgrader. Det var inte några problem att starta hojarna och vilket var skönt, då vi hade cirka 30 – 40 mil framför oss innan slutmålet. Resan denna dag tog oss via Ljördalen, Stöllet, Rörbäcksnäs, Lima, Malung, Vansbro och Älgberget tillbaka till Gagnef. Vi höll oss till det alternativa vägnätet och undvek de större vägarna, till glädje för dubbdäck och skidor men även förarna som kunde behålla leendet hela vägen hem.

Sammanfattning

Trots att det blev en av dom kallaste resorna så blir nog det samlade betyget för resan fem frostiga snöstjärnor av fem möjliga. När vi kör vintertouring ska det vara vinter och det fick vi med råge denna gång. Fina vintervägar fick vi också, med bra och fast vinterunderlag. Torr och fin kyla fick vi som det finns möjlighet att skydda sig från till skillnad mot fuktig kylig väderlek, runt nollan, som är det värsta jag kan råka ut för vid vintertouring.

Årets deltagare, och då flera som gjorde detta för första gången, har redan hintat om ny anmälan 2027 och bättre betyg än så kan kanske inte resan och väderförhållandena få.