Japan – kaffeautomater, vulkaner och ett land där jag inte kan läsa vägskyltarna

Japan lockar med storstäder, uråldriga traditioner och spektakulära landskap. Men hur känns det att köra motorcykel i ett land där man inte kan läsa vägskyltarna, där kaffet kommer ur automater mitt ute i vildmarken och där toaletten har egna tofflor?

Hans Rönnegård hyrde motorcykel och tillbringade en vecka i Japan – här är hans berättelse om en resa fylld av kontraster. Från Osakas storstadspuls till ödsliga bergsvägar, aktiva vulkaner, heta källor och små fiskebyar.

Att inte kunna läsa världen omkring sig

Det är en speciell känsla att röra sig i ett land där jag inte ens till en liten del kan tillgodogöra mig språk och text.

Översättningar finns ibland, med för mig kända bokstäver, men bara på de ställen där många turister rör sig. Ger jag mig utanför de vanligaste stråken finns det inte mycket att hämta den vägen. Jag får samla intryck på andra sätt och ställa frågor när tillfälle ges. Som tur är kan man idag använda mobilen för att kommunicera sig ur de flesta knipor.

Efter en dags acklimatisering och ett besök i tempelstaden Kyoto är det dags att hämta motorcykeln hos Rental819 i Osaka. Min son, som bott i Japan i mer än 15 år, är med på resan och blir ett ovärderligt stöd när det gäller både språk, trafik och kultur – inte minst när engelskan inte räcker till, vilket händer oftare än man tror.

I Japan är det nämligen de äldre generationerna som ibland kan göra sig förstådda på engelska, ett arv från de amerikanska militärbaser som kom till efter andra världskriget. Dagens unga ser helt enkelt inte behovet.

Den första etappen går tvärs genom Osaka. Kanske inte den mest idealiska starten på en motorcykelresa, men trafiken flyter förvånansvärt bra och när storstaden väl börjar försvinna i backspegeln efter en dryg timme eller två känns det som att resan har börjat på riktigt.

Kontrasternas Japan

Det som kanske förvånar mig mest med Japan är hur snabbt allting förändras. Ena minuten färdas jag genom stadsområden med flera miljoner invånare. Nästa minut befinner jag mig i vildmarken ovanför staden, ensam på en väg som ser mer eller mindre övergiven ut. Faktum är att i stora delar av bergsområdena i Japan så bor det ingen – vägarna i bergen är då mest en transport från en dal till en annan, och de flesta japaner tar numera expressvägarna som går genom bergen i tunnlar. Japan är stort och även så variationerna från norr till söder, och den här resan tar oss runt på öarna i den södra delen.

På ön Shikoku styr vi för första gången upp mot bergen och ett av de mest kända passen i området – Kamegamori, eller UFO Line som det oftast kallas.

UFO därför att det enligt ryktet observerats så många oförklarliga fenomen på himlen där. Om det faktiskt stämmer låter jag vara osagt.

Vägen upp är smal och krokig och klättrar sakta men säkert högre och högre upp genom skogen. Vägen hade öppnat för säsongen bara några dagar tidigare efter vintern, så det fanns en viss spänning när vi närmade oss bommen. Men den var öppen och vi kunde fortsätta hela vägen upp till ungefär 1 500 meters höjd. Det spektakulära med passet är att vägen går längs själva bergsryggen och bjuder på utsikt åt båda håll. Här öppnar sig landskapet och horisonten känns plötsligt oändligt mycket större.

Några timmar senare är sikten nere på några få meter när dimman rullar in över nästa pass. Och sedan över nästa. Det blir ingen utsikt den eftermiddagen – bara grå vägg och våt asfalt.

Japan bjuder inte alltid på det man hade hoppats på, och det gäller att acceptera det och köra vidare men bergsvägarna dom fortsätter vara lika smala och kurviga.

Regnet är en återkommande följeslagare under veckan. En hel dag längs Shikokus sydvästkust tillbringar vi i duggregn och värmen skapar också dimma, men dagen avslutas med solnedgång från färjan över till ön Kyushu.

Vägarna som belönar

Det är vänstertrafik i Japan och det gäller att ställa om hjärnan. Enklast är det i städerna och på större vägar där det finns filmarkeringar och pilar att förhålla sig till. Knepigast är det på bergsvägarna där det varken finns filer eller streck – och där jag sällan möter någon annan. Där är det lätt att glömma av sig. Men det är också just där körningen är som allra bäst.

Vi väljer givetvis bort expressvägarna så ofta vi kan. Längs Shikokus sydvästkust följer vi i stället kustlinjen genom en mängd mindre fiskebyar – en väg som är allt annat än rak. Det innebär också att det tar tid och vi får inte planera allt för lång dagsetapp. Men det är den sortens körning man minns. Efter färjan har vi nu nått sydön Kyushu och ett än mer öppet landskap. Här kör vi i två dagar i det kända vulkanområdet Aso på kurviga vägar längs kraterkanter från slocknande vulkaner, och nu skiner också solen. Runt vulkanerna är det mer trafik och turister men så fort vi svänger av ut i skogs- och bergslandskapet så försvinner både trafik och folk och vägarna verkar åter igen övergivna – men någon måste ju ha byggt dem och till något syfte.

Resan avslutas inte på motorväg utan till sjöss. Från Kyushu, och hamnen i Beppu, tar vi båten tillbaka till Osaka – ungefär som en finlandsfärja fast med mer japansk karaktär på buffén. Motorcyklarna vilar i lastrummet och vi får en fin soluppgång över Osaka vid ankomsten. Det visar sig att vi inte är ensamma om idén med båt – BMW-klubben från Kobe har samma tanke.

Det oväntat bekanta

Det märkliga är att jag flera gånger under resan, framför allt på Kyushu, känner att jag varit här och kört förut. Inte i Japan förstås, utan hemma i Sverige. På väg mot Aso passerar vi ett område som får mig att tro att jag är på Österlen i Skåne – slingrande vägar mellan gräsbevuxna kullar med små träddungar emellan. Ytterligare överraskad blir jag när vägen sedan leder ner genom barrskogen som då och då bryts av blommande ängar längs smala slingrande vägar.

Nu känns det som jag är i Småland. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig att hitta bland vulkanerna i Japan. Runt själva Aso och vulkanområdet så kan jag i stället tro att jag är på Island.

Vulkanisk terräng, öppna vidder och svaveldoftande ånga som stiger ur marken. Längst upp tronar kratern som ständigt spyr ut sin ånga – men just denna dag är vägen till själva kratern stängd efter en helikopterolycka. Vi får nöja oss med en magnifik solnedgång från bergets kant.

Kyushu verkar hela tiden bjuda på ett nytt landskap runt nästa kurva.

Kaffeautomater, tofflor och heta bad

Nästan var jag än befinner mig – högt uppe i bergen eller mitt i en stad – är det aldrig långt till en dryckesautomat med svalkande drycker. Kaffe kan jag få kallt eller varmt (men kanske inte hett). Smaken är faktiskt riktigt bra trots att det stått på uppvärmning i automaten långt uppe på berget i säkert flera dagar om inte veckor.

Japanerna är mästare på att se till att det finns tillgång till dryck, men också toaletter. Det finns i princip alltid en toalett om det finns en plats att stanna på – och kvaliteten är ofta förvånansvärt hög, med uppvärmd sits och varmvattenspolning (den normala standarden i Japan idag). Efter ett par timmar i regn en av dagarna var det inte heller helt fel att krypa ner i ett riktigt varmt bad (Onsen).

Temperaturen i en Onsen – ett bad med naturligt uppvärmt källvatten – ligger ofta kring 43–45 grader, vilket är onödigt varmt enligt mig, men efter en lång dag på motorcykeln klagar man inte.

Ett av hotellen visade sig troligen vara ett gammalt ”Love Hotel” (dit man tar sin älskare/älskarinna) – med resans största rum och billigaste pris. Varje rum hade sitt eget Onsenbad med varmt källvatten som flödade dygnet runt. Sedan finns förstås alla de där små detaljerna som påminner om att jag befinner mig i Japan. Tofflor för inomhusbruk. Särskilda tofflor för toaletten. Regler för när skorna ska tas av och var de får stå. Glömmer jag att byta tofflor när jag lämnar toaletten – ja, då får jag skämmas.

Mer än bara en motorcykelresa

Det är lätt att tro att det är vägarna, utsikterna eller vulkanerna som stannar kvar starkast i minnet. Och visst gör de det. Men resan handlar minst lika mycket om mötet med ett samhälle, kultur och mat som fungerar på helt andra sätt än det svenska. Om att navigera utan att kunna läsa en enda skylt. Om att inse att en nick och ett leende ibland räcker längre än vilket språk som helst.

Och efter en lång dag i sadeln är det inte helt fel att krypa ner i ett varmt Onsenbad. Det hänger ihop, det ena och det andra. Motorcykeln har varit nyckeln till upplevelsen. Från sadeln blir kontrasterna tydligare, avstånden mindre och mötena fler. Du kommer ut dit inga kollektiva färdmedel tar sig.

Japan är ett land värt att utforska – men det kräver planering. Att dessutom ha någon med som kan japanska, japansk trafik och kultur underlättar och ökar insikten och förståelsen varför saker och ting är som dom är. Och kanske är det just det som gör det så fascinerande.