SMC-kursdag vs Track Day – vågar jag ta steget?

Trygghet eller utmaning

Jag har otaliga gånger fått frågan varför jag inte kör vanliga track days. Jag har ju kört kurser på bana med SMC i 10 år nu. Vad är det som gör att jag inte tar steget över till andra aktörers bandagar?

Först och främst är det enkla och snabba svaret att SMC är väldigt välorganiserat med ett kursupplägg som funkar för mig. Dessutom gäller min försäkring. Jag känner mig också väldigt trygg, för jag vet hur allt fungerar och numera känner jag väl nästan ”alla” instruktörer och resurser, men även många återkommande deltagare.

Allt som är nytt är ju läskigt, det vet alla. Men! Hur växer man när man aldrig utmanar sig själv och aldrig vågar ge sig på sådant som skrämmer en? Jag vill dessutom inte ångra något jag aldrig gjorde, bara för att jag inte vågade. Jag vill uppfylla mina drömmar medan jag kan. Men, ÄNDÅ är jag så rädd för att prova en bandag att jag aldrig anmäler mig. Så pinsamt motsägelsefull man kan vara.

Jag har självklart känt att mina nu 60 gånger (!) på bana med SMC kanske inte är utvecklande för just bankörning, och det är ju precis så det ska vara; det är ju trots allt trafiksäkerhet man sysslar med på SMC:s kurser.

Jag tycker att jag står still där jag är, samtidigt som det fortfarande är fantastiskt roligt på kurserna. Min hastighet blir högre och jag blir allt säkrare i kurvorna ju mer jag kör.

Men jag märker att jag ofta pratar om att det borde finnas ett utbildningssteg där man inte behöver licens, där försäkringen gäller, men där man får fokusera på bankörning i stället för trafiksäkerhet.

Jag inser att jag nog ändå vill prova en riktig bankörning. Det kanske är den där nytändningen som jag behöver just nu.

Så varför lämnar jag inte tryggheten med SMC?

Jag brukar bli irriterad på folk som inte vågar följa med på en kursdag med SMC. De har argumenten att ”jag kör inte så fort”, ”jag har fel hoj”, ”jag har inget skinnställ”, ”det är bara snabba killar där” eller ”jag är inte så duktig”. Mina svar är alltid att du kör i den fart som du är trygg med, du behöver inget skinnställ, alla hojar är välkomna, det är blandat med killar och tjejer och det är många killar som faktiskt inte är snabba. Dessutom: du ska gå en kurs för att BLI duktig, trygg och säker på din hoj, det ska du inte behöva vara innan.

När jag rannsakar mig själv efter alla år, så inser jag att ovanstående argument är samma som snurrar i mitt huvud när jag dissar Track Days. Förutom att jag råkar ha ett skinnställ och en sportmotorcykel, så är jag väldigt orolig för att vara långsammast, vara i vägen, inte vara tillräckligt snabb, inte har koll på vad som gäller under dagen. Och av någon anledning tänker jag att där bara är snabba killar och tjejer i sportiga helställ, sådana där coolt skrapade från diverse vurpor – och självklart har ALLA skrapade knäpuckar. Jag är ärligt talat skraj eftersom jag inte vet hur det fungerar, och därför är det väldigt enkelt att säga nej.

Grejen är, att när jag diskuterar bankörning med andra som redan klivit in i den världen, så får jag samma svar som jag ger till någon som inte vågar prova kurs med SMC; du kör i den fart som du är trygg med i en grupp som passar dig.

Ja, någon kommer naturligtvis vara långsammast, men ingen kommer bry sig eller be dig åka hem eftersom du är där och gör ditt bästa, och du vill utvecklas. Du kommer inte vara i vägen så länge du lär dig spåren, kör förutsägbart och inte är rädd för att bli omkörd.

Ja, det kommer även att vara många människor där med skrapade och coola helställ i skinn, och det kommer vara en hel del som är riktigt snabba, men de kommer ju köra i den snabba gruppen, och där ska väl inte du vara, så varför oroa sig för dom?

Ingen kommer tycka att du är kass, du har ju vågat ta dig till en bandag! Det är lätt att fastna i sin comfortzone om man aldrig vågar något.

Så! Därför har jag för första gången äntligen bokat en bandag (Track Day) med en annan aktör än SMC.

I år ska jag ta steget och våga!

Två avgörande faktorer gör att jag vågar anmäla mig till de två bandagar jag har valt: dels är det körning med gatreggade hojar och min försäkring gäller, dels inleder jag med en tjejdag där den efterföljande dagen är mixad.

Jag har aldrig haft problem med att köra med killar, snarare tvärtom, och många gånger har jag dessutom varit enda tjejen på banan och inte har jag brytt mig det minsta om det.

Men av någon anledning känns det faktiskt tryggt att börja med en tjejdag just nu. Kanske för att det känns mer okej att vara nervös och lite skraj med enbart tjejer? Eller för att jag inbillar mig att det är fler som också är helt nya och förvirrade på en sådan dag? Är jag otroligt fördomsfull med dessa tankar? Ja, det är jag! Det lär vara minst lika många killar som är exakt lika nya och nervösa på den mixade dagen.

Men jag ser tjejdagen som min väg in, ett lite lägre steg att ta för att över huvud taget våga vara med. Antagligen beror det på att allra första gången jag var med på en kurs på en motorbana så var det på just en tjejdag. Stämningen och glädjen och passionen bland alla tjejer var otroligt smittande. Efter den dagen fanns inget annat alternativ än att fortsätta köra kurser. Jag tänker att om jag vågade köra ensam till den där tjejdagen för tio år sedan, på en nyinköpt hoj och med alldeles nytaget körkort, så ska jag banne mig våga köra med en annan aktör än SMC. Vad är problemet liksom??

Sedan ska jag ärligt erkänna att en extremt stor drivkraft till det här är att jag vill kunna säga ”fan vad jag är ball” men faktiskt mena det på en annan nivå: ”fan vad jag är ball som kör bana på riktigt”