Annelie Pompe– med nyfikenheten som kompass
Det finns människor som verkar bära med sig äventyret, oavsett om de står på en bergstopp, dyker ner i havsdjupet – eller sitter på en motorcykel. Annelie Pompe är en sådan person. Hon är känd för sina expeditioner, sin fridykning och sina bergsbestigningar, men på senare år har en ny passion tagit plats i hennes liv: motorcykeln.
För Annelie var det självklart redan i unga år att motorcykel skulle vara något för henne. ”Jag visste redan då att jag skulle tycka om det, men insåg också att jag gillar fart väldigt mycket, och därför var det nog lugnast att vänta lite med att ta mc-kortet,” berättar hon. Med resor, äventyr och en vardag som mer ofta än sällan utspelade sig långt hemifrån, fick körkortet vänta. Under sina expeditioner transporterade sig Annelie ofta med helikopter, på väg till berg eller avlägsna platser dit det inte gick några vägar. Varje gång växte känslan: det här är en maskin hon själv ville lära sig att hantera. Hon hörde en röst inom sig som sa att det där ska jag göra en dag. När hon väl började utbildningen för att ta helikoptercertifikat insåg hon snart att det var ganska opraktiskt att inte kunna ta sig till och från flygplatsen på egen hand. Så för fyra år sen tog hon först bilkörkort, sen helikoptercertifikat och ett år senare mc-kort.
”Det blev mycket motorer på kort tid,” säger Annelie med ett skratt.
Första körglädjen
Hon minns tydligt hur det kändes den allra första körlektionen. Det var en sådan där upplevelse som satte sig i kroppen direkt – fräck, oväntad och så mycket roligare än hon hade tänkt sig. ”Att få köra hojen själv redan första gången… det var helt otroligt. Jag gick omkring och log en hel vecka efteråt.”
Hon berättar också om när hon skulle köra slalom mellan koner och kände att nu går det riktigt fort. Så tittar hon ner och ser att det går i 40 km/h. ”Det behöver inte vara så mycket fart för att det ska kännas som att det går fort”, skrattar hon.
Det som var mest utmanande när hon började med körkortet var att köra i låg fart. Lågfartsbanan var riktigt utmanande, det var jättetufft just det där att inte nå ner. När hon behövde stanna till och stötta upp så ramlade hon i stället. När hon sen köpte sin första egna motorcykel så blev det en som hon verkligen nådde ner på. Oj, vilken skillnad det gjorde.
Det finns hojar som bara känns rätt. För Annelie blev Svartpilen 801 precis en sådan. Efter att först ha börjat med den mindre Svartpilen 401 har hon nu hittat hem i en modell som hon beskriver som både kraftfull och snäll – och dessutom så snygg att hon blir glad bara av att se den. Under året har hon varit ambassadör för Husqvarna och de har sänkt den lite så den passar henne perfekt.
Om hon fick välja helt fritt vilken motorcykel som skulle stå i hennes garage, skulle det utan tvekan bli en Svartpilen 801. Samtidigt finns en liten nyfikenhet på större maskiner, som till exempel Husqvarna 901 Expedition, även om den är så hög att hon inte riktigt vet hur det skulle fungera i praktiken.
Frihetskänsla
Precis som i hennes andra idrotter handlar motorcykeln om närhet till naturen. När Annelie dyker eller klättrar är hon mitt i elementen – och samma sak upplever hon på hojen. Här finns inget skal som i en bil, inga rutor som stänger ute världen. ”För mig hör naturupplevelsen ihop med frihetskänslan. På motorcykeln känner jag mig lika nära naturen som under en expedition.”
Hon har fortfarande saker hon vill prova: att köra på grus, att testa bana. ”Det lockar mig verkligen. Jag vill bli en bättre motorcyklist, inte nödvändigtvis en snabbare.”
I början fanns det också en viss rädsla, som alltid när man ger sig in i något nytt. Att köra motorcykel kan vara både pirrigt och lite läskigt i början och just det kan vara en del av tjusningen. ”När man utsätter sig för det där obehaget tillräckligt många gånger blir det till slut normalt. Och på vägen dit hinner man växa lite grann”, säger Annelie. Att åka motorcykel är en frihetsupplevelse i sig, och det gör mig mer närvarande. Jag känner mig mer levande.
En annan sak som Annelie tycker är roligt med motorcykelkörningen är gemenskapen – för även om man är ute och kör själv så hejar man på varandra på vägarna och när man stannar vid macken så pratar man med folk som man inte ens känner, för man har samma intresse och kör motorcykel.
Nu kan hon verkligen längta efter att köra när hojen står still. Att bara få sätta sig upp och dra iväg, nästan som en sorts lättnadskänsla. Det är något jag verkligen kan sakna när jag inte kör.”
Vid ett vägskäl
Annelie är just nu aktuell i tv-programmet Elitstyrkans hemligheter, en av de tuffaste utmaningar som går att ställa upp i. Mitt i de fysiska och mentala prövningarna blev något tydligt för henne: att hon stod vid ett vägskäl. ”Jag hade liksom fastnat i en vardag som inte kändes som jag. Jag tänkte nästan att det kanske är så här livet skulle vara nu – lite mer stilla, lite tråkigare. Men innerst inne kändes det fel.”
Det var ett år sedan, och sedan dess har mycket förändrats. Annelie valde att lämna en relation som inte riktigt stämde med hennes egen drivkraft. ”Han var fantastisk på många sätt, men också mer bekväm av sig. Jag märkte att jag anpassade mig för mycket och tappade bort mig själv.”
De brukade köra motorcykel ihop och prata med varandra i hjälmarna under turerna. Men deras sätt att vilja resa skilde sig åt. Han trivdes med kortare turer i närområdet, gärna med fikastopp längs vägen. Och även om det ofta blev så, så längtade Annelie efter något annat – att åka längre, sova över, använda motorcykeln i stället för bil. Annelie vill ut och upptäcka små nya vägar och inte åka samma runda hela tiden. Det fick henne att lyssna inåt och välja en ny riktning.
Hon berättar om sin första långtur ensam: sex timmar på motorcykeln till ett jobb, övernattning i en helikopterhangar och sedan vidare på hojen dagen efter. ” Det var väldigt skönt att komma ut på min första egna tur. Jag insåg att jag tycker om att åka själv, man växer av att göra saker på egen hand.
Framtidsdrömmar
När Annelie blickar framåt lockar nya äventyr. Hon vill ge sig ut på längre mc-turer, gärna med tältet packat bakpå och möjligheten att kombinera körningen med friluftslivet hon alltid burit med sig. På hemmaplan finns redan en favoritväg som hon gärna återkommer till. I Söderåsens nationalpark slingrar sig en S-kurva genom bokskogen, och för Annelie är det ett av de där ställena som gör att hon gärna tar en omväg. ”När man kör där känns det som att löven bildar ett grönt tak över vägen. Man kommer i en nedförsbacke och in i bokskogen med den här perfekta kurvan framför sig. Det är så fint att jag försöker åka dit minst ett par gånger om året.”
Och längre bort hägrar den stora drömmen: Patagonien. ” Det är så otroligt vackert och finns så mycket att upptäcka där. Tänk att köra motorcykel på de långa, ensliga vägarna där. Att kombinera körningen med naturen, tälta längs vägen och bara vara på väg. Det hade varit en fantastisk resa”.
Nyfikenhet
Annelies råd till den som står inför något nytt är att inte tveka för länge. Ta ett steg, vilken riktning som helst. Då får du momentum, nya tankar och möten. Och så länge du är nyfiken så kommer livet vara lite mer spännande.
Kanske är det just där Annelie Pompe alltid hittar sin riktning – i nyfikenheten. Hon har bestigit världens högsta berg och utforskat havets djup, men också mött sig själv vid vägskäl där livet krävt nya beslut. För henne handlar det sällan om fart eller prestation. Snarare om närvaro, mod och viljan att ständigt ta ett steg till.
Anna Haglund