SWM RS 500 R och Versante 550 – olika karaktär, samma märke

Ett märke med lång offroadhistoria

SWM är kanske inte ett namn som alla hojåkare är bekanta med, men bakom de tre bokstäverna finns mer än femtio år av motorcykelhistoria.

Märket grundades i norra Italien 1971 av Piero Sironi och Fausto Vergani, två förare med ett gemensamt intresse för offroad. SWM blev tidigt känt för sina enduro-, motocross- och trialmaskiner och byggde under 1970-talet upp ett starkt namn inom terrängkörning.

Namnet har sina rötter i grundarnas namn och platsen där företaget startade: Sironi, Vergani, Vimercate och Milano. Ursprungligen användes beteckningen SVVM, men den förenklades senare till SWM för att fungera bättre internationellt. Bokstäverna har genom åren också tolkats som Speedy Working Motors – en beskrivning som fångar andan i märket lika bra som ursprungsnamnet.

När marknaden förändrades under 1980-talet försvann märket så småningom från scenen. Men 2014 blåstes det liv i SWM igen – den här gången driven av italienske ingenjören Ampelio Macchi, med bakgrund från Cagiva, Husqvarna och Aprilia, och med finansiellt stöd från kinesiska Shineray Group.

Produktionen fick sin bas i Biandronno i norra Italien, i den fabrik som tidigare använts av Husqvarna.

Och kanske är det just SWM:s bakgrund som gör kombinationen RS 500 R och Versante 550 så intressant. Den ena ligger nära märkets klassiska offroadrötter, den andra representerar en betydligt bredare och mer modern adventureinriktning. Samma logga på tanken, men två helt olika idéer om hur en bra dag på hoj kan se ut.

I Sverige är det JPD Motorsport i Göteborg som står för importen.

Vägarna och däcken

Jag körde båda hojarna med Nora som utgångspunkt, med ett par månaders mellanrum. RS 500 R körde jag under en helg i maj och det blev omkring 45 mil i skiftande terräng – grusvägar av alla de slag, från snabba och öppna partier till tekniska stigar, sand och rejält bökig körning.

Versante körde jag på liknande vägar, omkring 30 mil på grus med några kompletterande mil på kurvig asfalt.

Skillnaden mellan de två hojarnas karaktär är tydlig. Men det handlar inte bara om motor, vikt och chassi. Även däcken förstärker deras olika inriktning. RS 500 R rullade på Michelin Enduro Medium, med grovt mönster och rejäla nabbar, medan Versante var skodd med Pirelli Scorpion Rally STR, ett mer allroundbetonat adventuredäck som fungerar både på grus och asfalt.

SWM RS 500 R

RS 500 R känns i grunden som en endurohoj. Jag har själv inte kört någon av Husqvarnas äldre storkubikare, men på något sätt inbillar jag mig att de som har får en viss känsla av igenkänning.

Den här 500-kubikaren bjuder på gott om kraft, framför allt längre ner i registret. Det är just bottenvridet som gör den så rolig att köra. Man vrider på gasen och blir helt enkelt glad.

Motorn svarar direkt och hojen känns pigg och lekfull. När vägen blir lite mer teknisk känns det som att RS 500 R är ännu mer hemma.

2026 års RS 500 R har en sadelhöjd på 92 centimeter, så det här är ingen låg motorcykel. Det märktes framför allt ju längre dagen gick.

Till en början var det inga större problem att svinga benet över, men allteftersom dagen gick och tröttheten började smyga sig på blev det alltmer av en liten gymnastikövning. När jag väl satt på plats var höjden däremot inget större problem.

Motorcykeln väger omkring 137 kilo körklar, och den relativt låga vikten gör att den känns smidig och lätthanterlig även om man inte når ned perfekt med båda fötterna.

Sidostödet behövde jag däremot fälla upp innan jag satte mig på hojen; när jag väl satt på plats nådde jag helt enkelt inte ned för att få upp det.

Ren körglädje

Brembobromsarna känns bra. Kopplings- och bromsgrepp var bekväma och skyddades av kraftiga handskydd med aluminiumbygel. Backspeglarna är vikbara och kan enkelt fällas undan vid behov.

En sak jag noterade var att jag hade velat kunna dra ut lite längre på växlarna. Om det beror på utväxlingen eller motorns mappning vågar jag inte svara på.

Det bästa betyget är kanske att jag hade lite svårt att lämna tillbaka den när helgen var slut. Det här är en riktigt rolig motorcykel till ett vettigt pris.

Versante 550

Med Versante 550 hamnar man i en helt annan värld. Här handlar det inte längre om en hoj optimerad för teknisk terräng, utan om en crossover byggd för att resa långt, med en trevlig tvåcylindrig motor som snällt ställde upp på den emellanåt ganska krävande körningen.

Den 494-kubik stora parallelltwinnen har ett mjukt och fint gaspådrag och levererar kraften betydligt lugnare än RS 500 R. Den har inte samma kraftiga bottenvrid och känns inte lika explosiv när man öppnar gasen.

Men det betyder inte att den saknar fart eller körglädje. Den är bara annorlunda.

På de större grusvägarna känns Versante väldigt stabil och trygg. Den går fint genom kurvorna, är lätt att placera och gasresponsen gör det enkelt att hålla ett jämnt tempo.

När vägen blir mer utmanande

Kurviga asfaltsvägar

Det finns två körlägen – Normal och Sport, men inget särskilt offroadläge. Jag körde i Sport under hela testet. Lite sport får det trots allt vara även ute i skogen. Det var på den kurviga asfalten som 550:n verkligen överraskade mig. Den känns stabil och samtidigt lätt att hantera. Det är inte bara så att den klarar asfalt. Den trivs där. Efter några mil på kurviga vägar var det nog just den sidan av Versante som fastnade mest hos mig.

Traction control var enkelt att koppla ur när jag ville ha mer frihet på gruset. ABS-systemet krävde däremot lite mer pill och var inte riktigt lika intuitivt att hantera. Det är ingen stor invändning, men ett tydligare offroadläge där relevanta inställningar kunde hanteras tillsammans hade gjort motorcykeln ännu smidigare när underlaget förändras.

Stefans intryck: 45 mil på landsväg

Stefan Lundin, som skriver för Försvarsmaktens tidning, testkörde Versante 550 cirka 45 mil på asfalt, med en kort sväng på grus.

Det första som slår mig är hur lätt och smidig Versante 550 känns. Den inger snabbt förtroende och kräver ingen längre tillvänjning. Chassit känns stabilt och fjädringen arbetar lugnt och kontrollerat, oavsett om vägen bjuder på snabba kurvor eller ojämn beläggning. Motorn trivs bäst när den får arbeta lite högre upp i varvtalsregistret. Föraren får därför använda växellådan lite oftare än på större adventuremotorcyklar, men det blir snabbt en naturlig del av körningen.

På landsväg känns Versante 550 verkligen hemma. Chassit är tryggt, bromsarna ger fin känsla och fjädringen lämnar egentligen inget övrigt att önska.

Som förare med en längd på 183 centimeter hittade jag snabbt en bekväm körställning. Om jag ändå skulle önska mig en förändring hade det varit att fotpinnarna satt två till tre centimeter längre ned – det hade gett en något öppnare benvinkel och ytterligare komfort under riktigt långa körpass. I övrigt känns ergonomin genomtänkt och naturlig, med en körställning som passar både vardagspendling och längre äventyr.

Två olika karaktärer

Det intressanta med att köra de här två motorcyklarna under så pass liknande förhållanden är hur tydligt deras olika personligheter kommer fram. RS 500 R är den mer kompromisslösa av de två. Lätt, hög, pigg och med en motor som hela tiden får en att vilja fortsätta.

Versante 550 är betydligt lugnare och bredare i sitt användningsområde. Den känns stabil, mjuk och lättkörd på grus och visar dessutom en riktigt fin sida när asfalten börjar svänga. Så det här är egentligen inte två motorcyklar man behöver ställa mot varandra och fråga vilken som är bäst.

Frågan är snarare vilken typ av körning man längtar efter. Vill du att skogsvägen ska bli smalare, stenigare och mer utmanande är RS 500 R det naturligare valet.

Vill du kunna köra grus större delen av dagen, fortsätta på kurvig asfalt och ändå ha en motorcykel som känns bekväm och lätt att leva med är Versante 550 betydligt mer hemma.

Samma märke – två helt olika karaktärer och två ganska bra exempel på hur brett SWM faktiskt spänner i dag.