Februaritankar

Man sitter vid köksfönstret. Termometern visar –21,6. Kylan biter i världen där ute, men här inne finns ett lugn. Blicken vandrar mellan det frostiga glaset och vedspisen i hörnet. Man tänker att det vore skönt att elda ordentligt, att låta värmen ta plats, som om den inte bara kunde jaga bort kylan i rummet – utan också ute på vägarna. Smälta bort isen, sopa undan snön och göra allt farbart igen.

Det är en drömsk tanke, men den är inte orealistisk. För längtan känns inte ensam längre. Den har fått sällskap av hopp. Ett stilla, tryggt hopp som vet att februari står för dörren, och att vintern – hur sträng den än känns just nu – redan har börjat räkna ner. Mars väntar, med sina löften om tö, droppande tak och den där första doften av barmark som alltid kommer plötsligt.

Och någonstans där framme, kanske redan i mitten av april, händer det. Den första turen. Nyckeln vrids om. Motorn svarar. Vägarna är bara igen, inte perfekta, men tillräckliga. Friheten känns igen direkt, som om den aldrig varit borta.

Tills dess räcker de små stunderna långt. Kaffekoppen vid köksbordet. Elden som knäpper i spisen. En hand mot den varma plåten och tankarna långt bort, på slingriga vägar, vårsol i visiret och grus som fortfarande ligger kvar i kanterna.

Vintern håller oss kvar än ett tag. Men greppet är lösare nu. Och mellan köksfönstrets rimfrost och drömmen om bara vägar finns en visshet: det här går över. Ljuset har vänt. Och hoppet har redan startat motorn.