Majtankar – nu är vi igång

Maj är inte försiktig.
Den bara kör. Nu har de flesta av oss vaknat till liv igen. De första milen är avklarade – lite stela, lite rostiga, men ändå helt rätt. Kroppen protesterar lite, kopplingshanden känns ovan, men det försvinner snabbt. Det gör det alltid.

För det sitter inte bara i kroppen.
Det sitter i ryggraden. Och så kommer den.
Den första riktiga turen.

Inte den där snabba svängen runt kvarteret “bara för att testa”, utan den som faktiskt betyder något. Vägen som slingrar sig lite mer än nödvändigt. Tempot som hittar sig själv. Blicken som börjar jobba igen. Och plötsligt är man där.
I det. Det där som är så svårt att förklara för någon som inte kör.

Vinden.
Ljudet.
Känslan av att vara helt närvarande, utan att egentligen tänka.

Och så fikat. För ja – vi kan låtsas att det handlar om körningen. Men vi vet alla hur det är. Det är minst lika mycket kaffet, skratten och snacket bredvid hojarna. Rader av maskiner som fortfarande knäpper lite när de svalnar. Någon som alltid har en historia till. Någon som alltid varit ute lite tidigare än alla andra.

Och så de där ansiktena. De som försvinner varje vinter. Som går upp i rök någonstans mellan oktober och mars. Men som nu, som genom någon tyst överenskommelse, dyker upp igen. Samma människor. Samma jargong. Som om vi bara tog en paus.

Det är det som är grejen.Vi kör inte bara för att köra.
Vi kör för att komma tillbaka.

Till vägarna.
Till känslan.
Till varandra.

Maj är startskottet.
Resten av säsongen är bara fortsättningen.

Så vi drar iväg igen.
Kurva efter kurva. Fika efter fika.

Och någonstans, mitt i allt, vet vi exakt varför vi längtat.