Gotland Grand National 2026 – rapport från spåret

Förväntan i luften

Det utlovade regnet uteblev och bakom molnen kikade till och med solen fram emellanåt. Det är alltid lika roligt före start, när du väl har ställt upp motorcykeln på den startplats du blivit anvisad. Nervositeten hänger i luften samtidigt som det är många skratt och uppsluppna samtal. Men minuterna före start blir det så tyst att du nästan kan höra en knappnål falla.

Tyvärr gick inte starten så bra för mig. Motorcyklarna framför mig startade inte. Där stod de, och där stod jag. När jag äntligen kom i väg var jag sist in i startböjen, med hela startfältet framför mig.

Sedan började kökörningen.

Visserligen var underlaget bättre än förra året. Det var inte lika halt och kladdigt direkt från start, men spåren var djupa, det var lerigt och motorcyklar låg kors och tvärs. På sina håll stod vi helt stilla och väntade på att någon skulle lyckas ta sig vidare.

Djupa spår och lera

Att ta sig ur de djupa spåren var lättare sagt än gjort. Jag försökte vid ett par tillfällen lyfta framhjulet ur spåret för att byta väg, men lyckades inte få med mig bakhjulet. Resultatet blev att hjulen hamnade i varsitt spår, så det var bara att styra tillbaka igen.

På andra ställen var leran så djup att stöveln sögs fast om man behövde sätta ned foten. För att få loss den fick man sätta ned andra foten, som förstås också fastnade. När man till slut kom loss var däcken fulla av lera och fästet därefter.

Som extra krydda hade min motorcykel bestämt sig för att vara på dåligt humör och la av med jämna mellanrum.

Det som tog mest på krafterna var ändå att aldrig få något riktigt flyt. Det var ständiga stopp, väntan och nya försök att hitta en framkomlig väg.

Kraftledningsgatan

Så kom kraftledningsgatan, ett av de mest ökända partierna från förra årets tävling.

Här kunde man ändå se vissa förbättringar. Den riktigt besvärliga delen var kortare än förra året och jag tog mig igenom utan några större problem. Fortfarande tufft, men långt ifrån samma kamp som 2025, när jag var nära att kasta in handduken här.

Och banan bjöd faktiskt på riktigt rolig körning också. Framför allt kring Arena 2, där det äntligen gick att få upp farten. Bra fäste, roliga backar och möjlighet att gasa ur och bli av med lite lera från däcken.

Ett varv fick räcka

Väl i mål hade jag gott om tid att ge mig ut på ett andra varv. Men jag var trött, less på köerna och min motorcykel hade fortsatt att krångla. Så jag bestämde mig för att det fick räcka.

I efterhand har jag funderat på om det var rätt beslut. Kanske hade det andra varvet blivit något helt annat när startfältet hunnit sprida ut sig och man sluppit de värsta köerna.

Hur blir det framöver?

Så var årets GGN bättre än förra årets? Ja, absolut. Det märktes att arrangören hade arbetat med banan och bitvis var körningen riktigt fin.

Samtidigt var det fortfarande tufft, både för förare och motorcyklar. Djupa spår, lera och ständiga stopp sliter hårt. Kylare kokar, kedjor hoppar av och kopplingar brinner.

Och det väcker en fundering. Gotland Grand National har alltid varit en utmaning, men också en tävling där vanliga motionärer utgör den stora massan. Kommer arrangören fortsätta utveckla att banan så att fler får möjlighet att ta sig runt, eller är GGN på väg att bli en tävling för en mindre skara som söker de allra tuffaste utmaningarna?

Det återstår att se.

För egen del kan jag konstatera att årets bana var ett litet steg i rätt riktning. Och kanske borde jag trots allt ha kört det där andra varvet.