Äntligen track day – värt varenda nerv

Så, nu har jag facit på hur det gick med min allra första riktiga track day. Spoiler alert: det var det roligaste jag gjort på väldigt länge!

Var jag nervös? Ja! Supernervös till och med. Tänkte jag att jag var den enda som skulle vara förvirrad och skraj? Jajjemän! Är det läskigt att göra sånt som man aldrig gjort innan? Oh ja! Ville jag backa ur? Definitivt! Deltog jag ändå? Självklart gjorde jag det! Ångrar jag mig? Absolut inte! Livet är för kort för att inte våga göra saker man drömmer om.

Den där nybörjarkänslan

Min erfarenhet av att köra bana är egentligen ganska stor. Jag har kört kurser med SMC i mer än tio år. Jag har kört på olika banor och i olika hastighetsgrupper. Träffat massor av människor med olika bakgrund och olika typer av motorcyklar. Jag har ju själv varit nybörjare, och jag har senare hjälpt många att hitta rätt och känna sig välkomna på sin allra första kursdag. Att nu vara i en ny konstellation och känna sig som en nybörjare var väldigt ovant, så hur skulle detta gå?

Jag har funderat väldigt länge, och varit nyfiken på att testa något annat än SMC:s kursverksamhet på storbana. Jag har nämligen kommit till en punkt där jag känner att jag vill utvecklas mer med ren bankörning och att jag inte kommer dit. Så, till slut anmälde jag mig till både en tjejdag och en mixad dag med arrangören Färg & MC-center i Uddevalla. Nu fick det vara nog med funderingar och velande!

En tjejdag kändes som en trygg start. Jag hade förväntat mig fler tjejer, men det var första gången Färg & MC arrangerade just en ren tjejdag och dessutom skulle vädret tyvärr vara lite svajigt, så jag antar att en del backade ur bara därför.

Allt som är nytt kan vara svårt att få folk till, man har liksom inget att referera till och ingen som kan säga hur det varit innan.

Jag anlände till Kinnekulle redan dagen innan tjejdagen för att lasta av motorcykeln och sedan ta bilen till hotellet i Götene. Jag var nog lite väl tidig, för det var inte speciellt många på plats och ingen från arrangören syntes till. Shit – hur ska detta gå? Jag måste ju ha hjälp att lasta av. Men tursamt nog fick jag ändå hjälp med avlastningen. Annars hade såklart lösningen på problemet varit att vänta på fler människor, för det dyker alltid upp folk som vill bo på banan eller som jag, bara lasta av motorcykeln. Varför stressa upp sig? Allt löser sig alltid.

Jag kan ju det här!

Så kom då Dagen D. Det kändes bra att jag redan kände till banan, så den visste jag ju att jag inte behövde vara orolig för. Däremot var jag orolig för hur de andra skulle köra och vilket tempo som skulle hållas. Med SMC får man tydliga instruktioner och vägledning. Skulle det vara samma här? Eller skulle det bli fullständigt kaos med märkliga spårval och olika hastigheter?

All oro och nervositet försvann dock redan vid inskrivningen. Färg & MC-center tog emot med stora leenden och öppna armar och svarade på alla frågor. Dessutom hölls ett förarmöte direkt på morgonen, där man gick igenom vad som gäller både på banan och allt runtomkring (till exempel vart toa fanns) samt hur dagen var upplagd. Det skulle vara föråkare/coacher med på banan hela tiden, de skulle visa spår och för den som ville, ge feedback på körningen. De var lätta att känna igen med sina gula västar.

Hastigheten var något som oroade mig. Men redan vid bokningen av de här dagarna fick man ange vilken fartgrupp man kände att man skulle kunna tillhöra. Det skulle ha varit fyra fartgrupper, men eftersom vi var så få tjejer blev det tre grupper: lugn/medel, medel/snabb och en racegrupp för förare med licens. Jag hamnade i medel/snabb. Jag tänkte att det får gå. Jag har inga problem med att bli omkörd.

Så var det dags för första passet. Min nervositet är alltid hög när jag står där i depån och väntar på att få köra ut på första passet för dagen. Den här dagen var den, om möjligt, ännu högre. Men föråkaren visade vägen i lugnt tempo, så det var bara att följa med, slappna av och andas. Jag kan ju det här!

Hastigheten då? Ja, den ska alltid vara i DIN hastighet. Den som du är bekväm med.

Det skiljer en del mellan deltagarna såklart och om det skulle vara väldigt stor skillnad för någon, så ser arrangören till att förflytta den personen så att grupperna blir jämnare och alla kan känna sig bekväma.

Det kändes verkligen annorlunda att köra efter mitt eget huvud och inte ha olika övningar att fundera på under passen. Vilken känsla det blev när jag insåg att jag kunde lägga allt mitt fokus enbart på blick, ingång och utgång ur kurvor, precision och min sittställning. Jag fick för en gång skull bara köra bana! Exakt vad jag längtat efter och verkligen behövde nu. Mitt leende och mina må-bra-känslor kunde inte vara större när dagen tog slut. Så nöjd med både mig själv och hela arrangemanget.

Dag två var en mixad dag, med samma arrangör, alltså Färg & MC-center i Uddevalla.

Skillnaden från gårdagen var att det nästan bara var killar på plats. Det som förvånade mig var att det var väldigt blandade kläder och olika typer av hojar. Jag hade en bild av det enbart skulle vara helställ i skinn och sporthojar. Men där fanns ju även textilställ och adventurehojar. Så kul!

Jag hade anmält mig i lugn grupp, för det kändes som en bra start eftersom jag inte hade koll på vilken hastighet som är medel och snabb. Jag hade en bild av det skulle vara jag och kanske ett par till i den gruppen, vem vill köra långsamt liksom? Men återigen föll mina fördomar totalt. Det blev full grupp. Och dessutom – nej, det var inte enbart textilställen som ville köra i den gruppen – det var skinnställ även där. Till och med i den snabba gruppen var det blandat med skinn och textil. När ska man lära sig att man aldrig någonsin ska döma efter hur utsidan ser ut?

Varför väntade jag så länge?

Den mixade dagen var utformad precis som tjejdagen med förarmöte direkt på morgonen och föråkare/coacher på banan som gärna ställde upp och hjälpte till med det man behövde hjälp med. Även den här dagen kunde deltagare flyttas mellan grupperna om det behövdes eller om man önskade det. Det viktigaste är ju att alla är bekväma och kan få köra i sin egen hastighet.

Nervositeten inför första passet var faktiskt inte där. Det hade varit så bra stämning i depån på morgonen så jag kände mig trygg och som en av alla andra. Jag skulle ju också köra idag, och det var absolut ingen som tyckte att det var något konstigt med det.

Så jag körde ut på banan och fortsatte där jag slutade dagen innan; att njuta av att ha allt fokus på att köra, och att köra snyggt med precision.

Det finns inga ord för hur nöjd jag är med min körning. För en gång skull kände jag att jag fick, och lite försiktigt började, utvecklas för just bankörning.

Under de här två dagarna kändes det som att jag hade både ett tempo och ett självförtroende som bara ökade för varje pass. Vilken underbar känsla!

Slutsatsen efter min allra första track day är enbart: det här både vill och ska jag definitivt göra igen! Så galet roligt!

Och – varför har jag inte testat detta tidigare? Men, som man säger, bättre sent än aldrig.