Åshagshöjdens backtävling

Jag ringde en gammal arbetskompis och vän sedan mer än 40 år tillbaka. Vi brukar höras av och kolla läget då och då. Då fick jag veta att han hade blivit erbjuden att debutera som burkslav i Åshagshöjdens backtävling som körs strax utanför Torsby i Värmland. Det kändes riktigt kul, så jag kollade runt med andra gamla kollegor från den tiden om vi kunde dra ihop en hejarklack. Det kom också upp idéer om att någon mer kanske ville ställa upp. Chefredaktören för All about Bikes tillfrågades, men hon var inte intresserad utan tyckte att jag själv kunde ställa upp. Tanken började gro och då kom jag på att jag hade ju en Monark 125 TS i källaren som behövde skruvas ihop.

Den halvfärdiga Monarken fick en deadline

Den hade stått där i åtta år utan att bli klar. Monark 125 TS var det sista försöket för MCB att konkurrera med japanerna. Det blev en flopp, så den modell som jag har, med Franco Morini-motor, tillverkades endast i 50 exemplar. Det innebar att det fortfarande finns många NOS-delar. Jag köpte många nya delar. Problemet var att delarna inte alltid var färdigbearbetade, så passformen var inte helt perfekt. Jag fick fila och gänga för att få ihop det. Det hade inte direkt hjälpt motivationen.

Det var också en av anledningarna till att jag anmälde mig till tävlingen, för att sätta press på mig själv att få cykeln klar. Stora delar av försommaren och halva semestern gick åt till att få den klar i tid. Framhjulet var klart med nya lager och däck. Framgaffeln renoverades och monterades. Bakhjulet stod sedan på tur. Förgasaren var renoverad sedan tidigare, så den monterades. Sedan var det omöjligt att få igång motorn. Jag kollade förgasaren en gång till, och den hade ärgat igen, så den åkte ner i ultraljudstvätten igen.

Även tändningen var svag. En liten vit gnista som hoppade omkring. Eftersom jag hade en kondensator liggande bestämde jag mig för att montera den. Problemet var att få av svänghjulet.

Efter mycket letande, mätande och provande tog jag en chansning och beställde en som ”borde” passa, vilket den gjorde. Jag fick av svänghjulet, bytte kondensatorn och fick en fin blå gnista. Motorn small igång.

Sedan blev det en provkörning till macken för att pumpa däcken.

För att göra en gentil entré på tävlingen byggde jag om mitt släp som jag hänger efter den stora motorcykeln till att kunna ”traila” upp den lilla cykeln med den stora. Är det MC-tävling så är det. Då duger det inte med att komma i en bil.

Det ordnar sig

Jag hade ju knappt provkört Monarken, så jag tänkte: går det så går det. Tog inte ens med verktyg för att meka. Än mindre hade jag provkört den stora MC:n med den lilla på släpvagnen. Som man säger i Värmland: Det ordnar sig, och gör det inte det så kvittar det.

För att komma i ”tävlingsmode” hade jag köpt ett tävlingsställ på Tradera för 275 kr. På tävlingsdagen drog jag på mig min skinnpyjamas och startade färden mot Torsby klockan 07.00.

Landsvägsdäck möter jordfräs

Hur gick det i tävlingen då? Vi körde ner från depån till starten för träningsåket. Redan på väg ner innan start insåg jag att det inte var optimalt med landsvägsdäck. De var helt nya och jag tyckte det var onödigt att byta dem bara för ett lopp. Det visade sig att det såg ut som om någon hade gått med en jordfräs i vägen. Det var lösgrus och spårigt, så grus- eller endurodäck var nog inte bara en fördel utan en förutsättning. Men man måste ju testa.

När det blev min tur och starten gick släppte bakhjulet direkt och cykeln gick nästan lika mycket på sidan som framåt. Jag fick släppa av på gasen och ta mig fram till fastare mark. Jodå, jag tog mig upp, men jag fick några ordentliga kast. Upp över sista krönet och med målet i sikte fick jag ett ordentligt kast. Jag kommer ihåg känslan: ”Jag vill inte gå ikull.” Tänkte även på att min skinnpyjamas bara hade knä- och armbågsskydd. Jag hade glömt ryggskyddet eftersom mina andra ställ har inbyggda. Drog ner gasen lite försiktigt och styrde upp så jag klarade mig.

När det var dags för första tävlingsåket körde vi ner igen till starten, jag stängde av motorn och väntade på min tur att få starta. När det var dags var motorn helt död, inte minsta tändning. Jag fick hjälp av folk som sprang omkring och puttade på. Normalt sett startar den på första kicken. Till slut kopplade jag bort dödmansgreppet och då startade den. Problemet var att det fanns varken varv eller ork i motorn. Vid fullgas gick motorn på tomgång. Jag insåg att jag inte skulle kunna ta mig upp och kastade då in handduken. En fyrhjuling med släp kom och hämtade mig. Jag fick alltså åka skam-taxi.

Två av fyra får vara godkänt

Det var ändå en upplevelse att få vara med om. Innan loppet hade jag fyra delmål:

1. Att överleva.
2. Att köra ett träningsåk.
3. Att köra tävlingsåk 1.
4. Att köra tävlingsåk 2.

Jag klarade två av fyra, så det är godkänt i min värld.

Hur gick det för min gamla kompis då? Jo, sidovagnsföraren fick tag i någon som ville åka med, så han klarade sig.
Backtävlingen är för alla åldrar – från 5-6 åringar som kör föråkare, till gubbar som har passerat 80 och kommer högt upp i resultatlistan. Man behöver inte vara 30 år och vältränad för att vara med i striden om pallplats.

Kika gärna in på Åshagshöjdens Facebooksida för mer bilder och filmer:

• Facebook