Rapport från spåret – Slaget i Stångebroslaget

Stångebroslaget kördes för första gången 1994 och är sedan många år den första deltävlingen i Svenska Enduroklassikern. För den som siktar på en klassiker är målet enkelt i teorin: ta dig runt tre varv på den drygt 22 kilometer långa banan inom respittiden. Misslyckas du här får klassikerdrömmen vänta till nästa år. I år visade det sig vara betydligt lättare sagt än gjort.

Jag har kört enduro i lera tidigare. Faktum är att jag fick min beskärda del av lera under Gotland Grand National förra året. Visst var det blött och tungt, men det gick att rulla och jag åkte därifrån med känslan av att jag i alla fall hade tagit mig runt ett varv och både jag och hojen var hyfsat hela.

Det visade sig att jag bara hade träffat lerans trevliga kusin. I Stångebro mötte jag dess betydligt elakare kusin med ett enda mål: att få omkull dig.

Startklar, men inte laddad

I år valde jag att anmäla mig till fredagens start istället för damklassen på lördagseftermiddagen. Anledningen var enkel: Jens skulle köra på lördag förmiddag, och vi ville kunna åka hem tillsammans efteråt. Med facit i hand undrar jag om lördagen hade varit lättare. Förmodligen inte – det hade bara varit en annan typ av utmaning.

Så där stod jag på startlinjen, en av 370 startande. Laddad var jag inte. Jag anade att allt regn skulle göra spåret rejält halt, men jag hade aldrig kört Stångebro i blött väder tidigare – bara hört historier om det. Redan innan start fick vi en känsla av vad som väntade: den sköts upp en kvart eftersom det fortfarande fanns några tappra åkare kvar ute på banan från tidigare start som inte kommit i mål än.

Kaos från start

Det blev, som vanligt, kökörning redan vid startkurvan. Men till skillnad från hur det brukar vara så släppte det aldrig. Det var så halt att de flesta inte ens fick fart på hojen. Jag lyckades hitta någorlunda bra spår tidigt och tog mig förbi många som stått still eller fastnat – men det kostade. Efter bara ett par tre kilometer var jag fullständigt slut. Och jag var inte ensam. Många bröt redan i de första kurvorna. Det här var inte roligt, för någon.

På ett ställe kom jag ikapp en kille som hängde över styret, helt slut och jag ropade något som skulle föreställa pepp. Han svarade bara: ”Skjut mig!”

Jag fattade honom fullkomligt.

Under korta regnskurar blev det faktiskt lättare att köra – man kunde sätta ut foten ungefär som i ett snöspår och låta den glida. Men så fort regnet avtog blev det värre igen. Spåren hade redan blivit djupa, och det gällde att hålla sig i dem och välja de minst djupa passagerna. Problemet var att om man kom ikapp någon – vilket jag konstigt nog gjorde emellanåt, trots snigelfarten – var det nästan omöjligt att byta spår.

Jag kämpade vidare tillsammans med några andra deltagare, om vartannat snabbare och långsammare än mig, beroende på ork, fastkörningar eller hur många gånger man tappat hojen. Det blev mycket paddlande med båda fötterna ute, trots att jag hela tiden försökte hålla åtminstone en fot kvar på pedalen för att få upp lite fart och rensa däcken. Det lyckades jag katastrofalt dåligt med. Farten var för låg, däcken blev en enda stor lerboll, och fästet försvann helt.

Mitt i allt detta blev jag varvad – två gånger – av Anders Eriksson, tidigare sjufaldig världsmästare. Han fick det att se oförskämt enkelt ut, och lustigt nog inte ens särskilt snabbt. Bara flyt, där jag hade kaos.

Och så var det marklyften. Att resa en hoj är tungt även en vanlig dag – i den här leran, utan fotfäste, sög det musten ur en fullständigt. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag gjorde det. Varje gång man stannade och satte ner en fot för stöd gled den bara undan, och man låg i leran igen.

Halvvägs – och tanken som smög sig in

Jag åkte förbi ett par deltagare som stannat för att vila. ”Nu har vi snart åkt hälften!” ropade de glatt. Jippie, tänkte jag, och tittade på klockan. Vi hade varit ute i nästan en och en halv timme.

Jag hade bestämt mig för att i alla fall ta mig runt ett varv. Men tiden kändes plötsligt knapp mot respittiden, och där, någonstans i leran, började tanken smyga sig in: var det här verkligen värt det? Det var inte roligt någonstans, och jag var helt slut i kroppen. Men nej – jag skulle fasen inte ge upp. Jag kämpade vidare.

Slutet på slaget

Så kom jag fram till en kurva där jag kunde se publiken och varvningen. Där körde jag omkull. Jag fick upp hojen, skulle sätta mig på den igen – och fastnade med stöveln i fotpinnen. Ner i leran igen, åt andra hållet den här gången.

Där och då bestämde jag mig: nu räcker det. Så nära en utväg ur lerhelvetet – missar jag den här blir det kanske långt till nästa chans.

En annan deltagare hjälpte mig lyfta plastbandet så jag kunde ta mig ut från spåret, och några snälla i publiken hjälpte mig över nästa band. Och så, lika plötsligt som det börjat, var min dans i leran över.

När jag tittade på Garmin-klockan hade jag legat på 183 i maxpuls och 156 i medelpuls under en och en halv timma. Ett rejält träningspass, om inte annat.

Jag rullade in – halvt lättad, halvt gramse över att ha brutit – och tog emot plaketten som bevis på att jag ändå stått på startlinjen och kört. Den får man som plåster på såren, oavsett resultat, så länge man rullat iväg vid startskottet

Men med detta fiasko blir det ingen enduroklassiker för mig i år. Jag var i alla fall inte ensam om det. I min start bröt 70 av 370 deltagare. Och även lördagens starter hade det tufft – trots att deltagarna, som tur var, slapp regnet.
Emanuel Jörnbring, som körde i 40-49 klassen lördag morgon beskrev det så här:

”Men jag hade många trevliga samtal i spåret igår med andra hjältar som hjälptes åt att hjälpa folk som hade det extra tufft”.

Justerade krav för klassikern

Tävlingsledningen har i år beslutat att justera kraven för klassikern – från ordinarie tre varv till två för motionsklasserrna – på grund av de tuffa förhållanden som regnet skapade.