När hojen går i ide

Hela sommaren har det funnits tid. Åtminstone i teorin. Den där vägen skulle vi ta någon helg. Vid den där sjön skulle vi stanna och koka kaffe. Och en natt i vindskyddet skulle det absolut bli.

Sedan blev det oktober.

Nu står man där och granskar väderprognosen med en noggrannhet som borde kvalificera för anställning på SMHI. Tolv grader på lördag. Kanske tretton om solen visar sig. Regnet verkar komma först efter tre. Det går nog att få till en sväng. Så börjar förhandlingarna. Med vädret, med kalendern och med den lilla förnuftiga rösten som påpekar att det faktiskt finns saker att göra hemma.

Den rösten har för övrigt aldrig förstått motorcyklar. För det är något särskilt med de sista turerna. Man märker plötsligt sådant som bara passerade i juli. Ljuset mellan träden. Doften av fuktig skog. Ett löv som virvlar över vägen. Solvärmen när man kommer ut ur skuggan.

Och man dröjer gärna en stund extra vid kaffet. Det finns ingen större anledning att skynda hem. Där väntar ju bara någon som förr eller senare måste fatta beslutet om vinterförvaringen. Och den personen råkar vara jag. Vinterförvaring. Ett bedrövligt sakligt ord för något som känns så mycket.

Det låter som att man ska ställa undan trädgårdsmöblerna. Bära in dynorna, tömma vattenslangen och vara nöjd med det.

Men en motorcykel har burit en genom en hel sommar. Till platser man längtat efter och till platser man inte visste fanns. Den har stått bredvid medan kaffet kokat, medan korven grillats och medan ett samtal med en främmande människa fått ta den tid det behövde.

Den har dessutom haft den goda smaken att aldrig fråga om avstickaren verkligen var nödvändig. Så jag tycker att vi säger att hojen går i ide. Det känns rimligare.

Den får bli tvättad och ompysslad, komma in under tak och vila. Själv blir jag kvar med en hjälm på hyllan och en märklig benägenhet att gå ut i garaget utan något egentligt ärende. Man ska bara titta till den. Kanske lägga handen på sadeln en stund. Det är svårt att förklara för någon som bara ser ett fordon.

När motorn tystnat efter den sista turen brukar jag stå kvar. Knäppa av hjälmen, dra av handskarna och lyssna på de små knäppningarna från en hoj som svalnar. Alldeles nyss var vi på väg någonstans. Nu står vi här.

Då kommer sommaren tillbaka i små bitar. Den där fina vägen. Skrattet vid rastplatsen. Kaffet i gläntan. Kamraterna runt elden. En fullständigt meningslös omväg som visade sig vara bland det bästa man gjorde på hela dagen. Allt det följde med hem, trots att det aldrig fick plats i packningen.

Visst blir man lite vemodig. Det fanns fler vägar kvar. Det gör det alltid. Och några turer blev aldrig av, hur säkert man än sa ”nästa helg”. Men framåt vintern börjar något annat hända. Kartan kommer fram. Någon nämner en väg, ett fik eller en plats där man kan slå läger. Man tittar på bilder från sommaren och upptäcker att nästa säsong redan har börjat ta form.

Hojen sover vidare. Själv ligger man vaken och planerar. Men ännu är det bara oktober. Jag har inte lagt undan handskarna riktigt än.

Det sägs bli sol på lördag.