Novembertankarna

Söndag morgon. Den första november. Klockan är 05.54 och utanför fönstret är det fortfarande kolsvart. Termometern visar 1,2 grader. Löven ligger utspridda över asfalten och det där välbekanta suget efter en motorcykeltur har dragit sig undan en smula.

Inte försvunnit. Bara lagt sig till rätta någonstans i väntan på bättre tider.

Jag sitter med morgonkaffet och kommer på mig själv med att småle. Tankarna har nämligen redan gett sig iväg på en tur. En sådan där sommarmorgon när jag startade ungefär vid samma tid, men då visade termometern sjutton grader och världen såg helt annorlunda ut.

Jag hade ingen aning om vart jag skulle.

Och det var kanske det allra bästa.

Jag visste bara att det skulle bli en fin dag. Vägarna låg där och väntade. Kaffet skulle säkert smaka gott någonstans längs vägen, kanske vid en sjö jag aldrig tidigare sett. Någon skulle förmodligen stanna till och prata en stund. Och någonstans skulle jag antagligen svänga av på en väg som inte alls ingick i någon plan.

Det blev en sådan dag. En av dem som inte behöver vara märkvärdiga för att bli minnesvärda.

Nu sitter jag här i novembermörkret och tänker tillbaka. På kurvorna, dofterna, människorna och alla de där små ögonblicken som man inte riktigt förstod värdet av förrän efteråt.

Det är märkligt egentligen. Hur en dag som började utan någon särskild plan kan leva kvar så länge.

Och kanske är det just därför november behövs.

För att vi ska hinna minnas. För att vi ska få längta lite. För att alla de där milen ska få sjunka in och bli något mer än bara siffror på en mätare.

Visst finns det ett visst vemod i att ställa undan motorcykeln. Att veta att det dröjer innan man återigen får känna den där första morgonluften innanför hjälmen. Men samtidigt finns det något ganska fint i väntan.

För någonstans vet jag att det kommer en ny morgon.

En morgon när asfalten återigen är bar, luften lite varmare och kaffet dricks med samma förväntan som tidigare. En morgon när man tittar ut genom fönstret och känner att i dag, i dag ska jag ut.

Och då finns allt där igen.

Det finns vägar jag aldrig har kört. Kurvor jag ännu inte har rundat. Människor jag ännu inte har mött. Och någonstans där framme väntar upplevelser som jag inte ens vet att jag längtar efter.

Vi behöver inte alltid veta vart vägen leder. Ibland räcker det att känna att vi är på väg åt rätt håll.

Jag tar en klunk av kaffet och tittar ut i mörkret igen.

Det är fortfarande 1,2 grader. Löven ligger kvar på asfalten och motorcykeln får sova vidare ett tag.

Men det gör ingenting.

För även om jag inte vet när nästa tur börjar, vet jag att den kommer.

Det är väl därför jag fortfarande vrider om nyckeln.